God morgon!
Klockan är 07:31 i skrivande stund och jag dricker min andra kopp morgonkaffe som likt sammet rinner ner längst min strupe…
Kaffe är btw en gudadryck!! Och våga inte påstå ngt annat…
Det har gått en månad sen jag skrev ngt sist, och det har hunnit hända en hel del på den månaden.
Från att handläggaren va och hälsade på Kevin där han bor just nu- till att han efter Lucia ska flytta hit… här händer det grejer vill jag lova. Inte som tidigare att man har fått vänta flera månader, ja år- på att det ska hända ngt.
Jag har t ex inte ens behövt kontakta hjälpmedelcentralen!!
Dom kontaktade mig och frågade vad Kevin behöver för hjälpmedel förutom de han redan har!!
Så nu när det närmar sig hans flytt så ska jag dit för att se vad dom har att erbjuda.
Hon lovade även att försöka fixa så att han får ett till ep- larm så han har ett här hemma oxå 
Då kommer han känna sig mycket tryggare att sova här med.
Det har hänt så mycket så jag knappt vet vart jag ska börja!!!
Kevin kommer iaf bo på ett boende med 4 andra som har mycket liknande hans problematik.
Dom kommer att ha varisn lägenhet och en del gemensamma utrymmen, dvs ett gruppboende.
Där kommer han att bo tillsvidare… det finns ingen övre åldersgräns.
Problemet där var att det är fortfarande under byggnation… inflytt sker först under våren 2012, typ April- Maj först.
Så, vart skulle Kevin då ta vägen?!?!?!
Jag fick lite olika alternativ, bl a om han skulle flytta hit och ha personlig assistent, alt. flytta hit, va på kortis vissa dagr i vecka och övriga ha en assistent… eller ett tillfälligt boende fram till April…
Jag funderade fram och tillbaks,diskuterade med min älskade pojkvän och även min kära syster och mor och en del vänner.
Efter noggrant övervägande av för- och nackdelar med alla alternativ kom jag fram till att ett tillfälligt boende är det bästa alternativet.
Dels för att jag och Kevin fortfarande inte klarar av att vara med varandra en längre period utan att halvt slå ihjäl varandra… och dels för att det skulle bli ett bakslag för honom då han redan en gång fått flytta hemifrån som verkligen var en stor grej för honom.
Så nu har de då ordnat så att Kevin kommer att få bo i en lägenhet, med personal dygnet runt fram till det är dax att flytta in på hans permanenta gruppboende.
Så skönt att dom kunde ordna det så bra och så snabbt 
Då kom ju nästa grej!!! Hur och när ska vi få hit alla grejer????
Västerås ligger trots allt 50 mil härifrån, jag jobbar, älsklingen jobbar och hur skulle vi hinna fixa detta innan jul???
Åka dit, packa, köra hit alla grejer etc…
Då pratar min underbara mamma med personalen på Gläntan om min oro och dom säger bara lugnt: Hon behöver inte oroa sig, jag ska ringa henne för vi löser det.
När E ringer mig så berättar hon att Nu ska dom först åka ner och träffa personalen som ska ha hand om Kevin.
Dom har gjort massa manualer och beskrivningar om alla hans rutiner så att de inte ska bli ngn ändring.
Manualer på hur dom arbetat med Kevin och vad som funkar och inte funkar etc.
Dom har tänkt på precis allt för att det ska bli så liten förändring för Kevin som möjligt.
Sedan hjälper dom Kevin att packa, dom kör hit honom och hans grejer för att dom vill ha ett bra avslut med Kevin.
Så det blir förmodligen 2 av personalen som kommer att åka hit när de är dax.
Underbart säger jag bara 
Igår ringde handläggaren här i Varberg mig och fråga om jag vill titta på lägenheten som Kevin kommer bo i.
Ja självklart säger jag. Hon berättar att hon och en till, han som kommer vara ansvarig för gruppboendet, kommer att följa med så jag får träffa dom.
När hon säger adressen blir jag alldeles full i skratt!!! Det visar sig att han kommer att bo på gatan bredvid oss 
Kunde knappast bli bättre!!! Dels för att då har han nära till mig om det skulle bli jobbigt i början… han kan komma över och äta med mig om han vill och jag kan gå över till honom och hälsa på…
Ja vad säger man… det känns så bra allting, känns äntligen som att allt kommer att lösa sig 
Det vet jag ju att det alltid gör, men ibland kan allt bara kännas så hopplöst.
Kevin fick veta för nån vecka sedan att han inte skulle bo kvar på Gläntan. Hans reaktion när dom sa att han skulle flytta var:
- Åh, äntligen… 
Så det känns oxå bra. Att han själv börjat ledsna och känna att det kanske inte riktigt passar honom att bo där.
Ha det underbart alla fina 
